Välj ditt språk

    Historik

    Lite om akupunkturens historia

    Det anses allmänt att akupunktur började att användas i Kina för flera tusen år sedan. Slipade stenar och benbitar har av somliga ansetts vara enkla instrument för en tidig form av akupunkturbehandling. Sedan dess har akupunktur utvecklats, och det finns bronsstatyer från 1400-talet som visar samma akupunkturpunkter som används än idag. I skriften 針灸甲乙經 (Den stora boken om akupunktur och örtbränning) som skrevs under tiden för Mingdynastin (1368–1644) definierades det i skrift och blev så småningom ett standardförfarande inom traditionell kinesisk medicin.

    Traditionell kinesisk akupunktur är applicering av akupunkturnålar i enlighet med fristående traditionell kinesisk medicinsk diagnos. Traditionell kinesisk medicin grundar sig på de kinesiska idéerna om balans i energier, där det finns två krafter i kroppen som måste balanseras för att man skall vara frisk och vid god vigör; dessa krafter kallas ofta YIN (negativ) och YANG (positiv). Akupunkturbehandling avser att återställa balansen i kroppen.

    I Europa började man med akupunktur under senare delen av 1600-talet. Vid denna tid träffade den högst ansvarige läkaren i det holländska Ostindiska Kompaniet japanska och kinesiska akupunktörer. Han uppmuntrade sina europeiska kollegor att undersöka området akupunktur och publicerade den första beskrivningen av akupunktur för europeiska läsare. Han myntade även begreppet "akupunktur" från latinets acus (nål) och punctum, (punktera) i sitt arbete ”De Acupunctura” som publicerades 1683.

    Västerländsk akupunktur använder sig av klassiska akupunkturpunkter men kopplat till västerländsk vetenskap, med speciell hänsyn taget till neurofysiologi och anatomi. Västerländsk akupunktur använder inte traditionella kinesiska bedömningsmetoder eller paradigmer. Västerländsk akupunktur används av terapeuter för smärtlindring genom stimulering av delar av nervsystemet, som hjärnan eller ryggraden för att bilda kroppsegna neurokemikalier, smärtlindrande endorfiner, melatonin för sömn och serotonin för välbefinnande.

    Efter att ha utfört många undersökningar om akupunktur, beslöt Världshälsoorganisationen (WHO) år 1979 att kategorisera akupunktur som ett kliniskt ingrepp, vilket betyder att tillgänglig evidens visar att det bör anses vara en giltig medicinsk behandlingsmetod. Akupunktur godkändes av Socialstyrelsen som behandlingsmetod år 1984.

    År 1985 grundades The World Federation of Acupuncture and Moxibustion Societies (WFAS). Enligt en enkät utförd av WFAS år 2013, används akupunktur i 183 av 202 undersökta länder. Av de 192 stater som var medlemmar i FN år 2010, fanns tillgång till behandling i 178 länder (93%), och 59 av dessa hade organisationer för akupunktur.

     

    Akupunkturnålens historia

    Nålar är bland de äldsta medicinska instrument som har hittats vid arkeologiska undersökningar. Det 5000 år gamla liket av Ismannen Ötzi hade 15 grupper med tatueringar. Ett flertal av dessa satt på de punkter där man brukar sätta akupunkturnålar vid behandling av smärta i magen och ländryggen. I några av tatueringarna hittade man aska. Förutom Ötzi, har man även hittat andra mumifierade lik med tatueringar. Medan vissa tatueringar uppenbarligen är statusmarkeringar, antyder placeringen av andra att tatueringarna har inneburit införande av mediciner.

    Verktyg som används för akupunktur, tatuering, åderlåtning, piercing, och för tömning av abscesser liknar varandra, och det är möjligt att de ursprungligen var desamma. Under Yngre Stenåldern använde akupunktörer stenredskap och nålar främst tillverkade av djurben, men det fanns även nålar tillverkade av bambu. Senare tillverkades nålarna av metall (koppar, brons, guld, silver och järn).

    Antika akupunkturnålar var tjockare än dagens, vilka tillverkas av rostfritt stål i olika längd och tjocklek.

    I det gamla Kina, använde man nio olika typer av akupunkturnålar, men det berodde förmodligen på att siffran nio var ett magiskt lyckotal.

     

    Image